"Jag har fotograferat sedan unga år. Det måste tidigt ha lockat mig att rikta en kamera mot något och få den att avskilja ett utsnitt av omgivningen. Djupt i mig har den tanken slagit rot att kameran är byggd för en grundläggande uppgift, nämligen avbildning. Bilden är i grunden ett bevis på ett ögonblick som inte längre finns. Mycket av den naturfotografering vi sett genom åren betraktar med tämligen kalla ögon den natur och de djur som avbildas. Den viktigaste förutsättningen för naturfotografering är enligt min mening att inse att det är den enskilda varelsen som bär upp livet. Några människor och djur finns inte i största allmänhet. Därför måste all naturfotografering först och främst ha sin utgångspunkt i att aldrig medvetet skrämma djuren, äventyra fåglars häckning genom att bygga gömslen vid bon, skrämma ungar från föräldrar i kvällskyla osv. Jag tror att det är möjligt att närma sig djuren på ett empatiskt sätt och rent av få ögonkontakt med dem. Kanske kan naturfotograferna av de människocentrerade fotograferna lära sig en del om empati och rikta den empatin mot naturen och djuren, som är naturens ansikte. Så ungefär kunde min fotografiska programförklaring se ut. Hur jag lyckats i den föresatsen, det vet jag sannerligen inte. Det är betraktarens uppgift att bedöma den saken". Anders Johansson
Artikkel nr.
53a78c9f-3e04-4573-b3ef-9fc1d4ed0985
Kommentar